Ur Dagens Nyheter Lördag15 april 1995

Berättaren vars bokstäver aldrig tar slut


x stäng
x huvudsidan

DN-intervjun
Lars Linder möter Alf Henrikson
Foto: Örjan Björkdahl

- Dagen börjar med en klang, eller något slags rytm. Sedan gör jag en anteckning innan jag klär på mig.
Alf Henrikson, 90 i juli, skriver vers. Det har han gjort i sextiofem år, främst på DN:s Namn och Nytt-sida, och "aldrig har det gått så lätt som nu".
Hur många han skrivit? Räkna själv, svarar han, och ett överslag ger mycket lågt höftat vid pass 20 000 stycken.

Mellan verserna hinner han med en hel del annat också. Som han alltid gjort. Han är en av svenska folkets mest älskade och produktiva historiska berättare, han har skrivit barnböcker, teaterpjäser och diktsamlingar. Nyligen har förlaget fått manus till ett botaniskt (!) uppslagsverk, och i förra veckan utkom de sista delarna av hans mycket personliga lexikon "En uppslagsbok", med namn och begrepp från världens alla hörn och tider.
-Jag tränar ju inte för Vasaloppet som många andra, säger han. Jag läser och skriver - det är den eviga småskolan jag går i. Och jag trivs med tillvaron, även om jag ser lite dåligt och tyvärr börjar bli en aning krasslig.
Alf Henrikson, son till en vapenarbetare i Huskvarna, har gjort en märkvärdig bildningsresa genom livet. Han förälskade sig i läsning och kunskap redan i skolan och ville bli latinlärare, men hade inte råd med studierna. I stället satte han i gång och läste latin på egen hand för att med tiden bli så fullsprängd med kunskaper som bara den självlärde kan.

"Jag tränar inte för Vasaloppet. Jag läser och skriver - det är den eviga småskolan jag går i."

Självklar signatur
Han började skriva kåserier och småstycken för pressen och blev upptäckt av först Jönköpings-Posten, sedan Dagens Nyheter, dit han kom sommaren l 929: "Jag hade tur." Och på den vägen är det något så trivialt som pensionen 1970 hindrade naturligtvis inte Alf Henrikson. Han skrev vidare som han alltid gjort.
Dagsverser, först och främst. Signaturen H är lika självklar för svenska folket som knäckebröd; den har liksom alltid funnits och inte enbart i DN.
-Det har aldrig känts mödosamt att skriva vers, det är ju en teknisk fråga. Om man inte är helt omusikalisk så känner man hur det låter.
Sagt med den självmedvetna anspråkslösheten hos en generation som lärt sig att "inte skriva om sig själv i första person".
Från början skrev Alf Henrikson mer regelrätt dagsvers än han gör i dag. På trettiotalet kläckte redaktionen samfällt varje dag ett uppslag med direkt anknytning till en nyhet på första sidan, varefter H satte sig och skrev. Men under beredskapstiden började han röra sig friare med sina dikter, orsaken var delvis en oförmodad bekantskap med ett par lärda kinesiska herrar som under Nordsjöspärren blev strandsatta i Sverige.
-De hade med sig böcker med Tangpoeter från 700-talet som vi översatte tillsammans. Dikterna publicerades i DN under rubriken "Dagens kines". Det blev den största succén jag någonsin haft.
-Först efteråt förstod jag varför - de åren var tidningen så full av elände att läsarna längtade efter något helt annat. Och Kina låg ju på den tiden på månen... Det där lärde mig att rimmen nog inte ska göras av det som står på löpsedeln.

Samtidslyrik med rim
Friare vers alltså - men alla som läst dikter av H vet att de till skillnad från mycket annat i samtida lyrik är minutiöst exakta i rim och meter. Ett klart tankeinnehåll vill han ha också.
-Men akta dig, säger han, det är inte fint att skriva så. Man ska vara en brusten jävel. Och helst alkoholiserad.
Den oskyldigt plirande Alf Henrikson är väl medveten om att han är alldeles för nykter och produktiv för att stämma med bilden av en "poet".
Jag arbetar ju ungefär som en småindustriföretagare i Gnosjö, säger han med illa dold stolthet och lägger sedan till något mindre vänligt om lyrikernas snobbismer som inte ångar någon människa.
Det luktar självförsvar, frågan är om det är så allvarligt menat. När man frågar om hans egen generations författare så visar det sig att han har dem
alla i samlade, signerade upplagor nere i källaren. Harry Martinson, till exempel - "klar som glas". Han kände allihop, men ansåg sig inte höra till dem.
-Jag var ju tidningsman, och var försörjd. Jag fick betalt till och med för att skriva vers!

Omfattande utbud. Förutom de många historiska böckerna har Alf Henrikson skrivit barnböcker, teaterpjäser och diktsamlingar. Senaste utgåvan är sista delarna i hans lexikon "En uppslagsbok".

Smakar på orden
Nästan förvånat konstaterar han att han numera skriver dikt ungefär som "Nisse Ferlin", som gärna började smaka på några ord som sedan växte
till ett poem. "Du lilla, lilla lykta" sa Ferlin till en gammaldags brandpost en kväll utanför Freden tillsammans
med Ivar Lo och Alf Henrikson. Hela kvällen tjatade han om sin lykta; senare dök den mycket riktigt upp i en dikt. Och just på morgonen den aprildag 1995 som vi hälsar på i Alf Henriksons villa i Södra Ängby råkar han ha skrivit en förklarande sonett om hur det går till för honom själv nu för tiden. Den ska bli förord till en samling som kommer ut till hösten under titeln "Rim och reson":

Den gamle gubben vaknar icke sällan med ord och rytmer i sin huvud knopp. Dem är det klokt att genast skriva opp,
ty dagens prosa träder snart emellan.
De porlar droppvis ur den lugna källan, som konstigt nog är sen att sätta stopp.'
Reson kan klarna under dagens lopp och osökt rim ge bättre ljud i skällan. Med ringa möda fortgår den processen. Dock trycks det mesta efterhand i pressen till allmän konsumtion i svart på vitt. Se här av sedan vers en lagom samling som sammanplockats av bemälte gamling vid nittonhundranittitalets mitt.

På tal om förebilder nämner han annars helst Runeberg, Fröding och Tegnér. Han kan citera dem alla utantill. Och inte bara dem, förresten.
-Djupare spår än versmakarna satte faktiskt språket i den tidens läroböcker, säger han. Gammal tysk vetenskap med språk som var som arkitektur, i latinska perioder.
Och så mässar han, med rösten hos en gammaldags predikant:
-"Ett mellanting mellan tänkare och skald är han en tankens Napoleon, men likt denne en gengångare från flydda dagar vars hänsynslösa förfäktande av den starkare människans rätt gentemot den svårare kan betraktas som ett slags återfall i svunna årtusendens livsåskådningar ..."
-Det handlar om Nietzsche. Och det där var ett sätt att skriva, inte minst om historia, som ryckte mig med.

I Linnés fotspår
Kanske var det djupast sett alltså språket som gjorde dagsverksfabrikören Henrikson även till historiker. Men det var en verksamhet han inte skulle inleda på allvar förrän på 50-talet. Tillsammans med tecknaren Birger Lundquist gjorde han då två historiska reportageresor, en i Linnes fotspår och en längs svenska kungens eriksgata.
Båda resorna blev till uppskattade böcker, och förläggaren ville att han skulle fortsätta skriva om historia. Men den beläste journalisten som aldrig gått på universitet vågade inte.
Förrän han en dag läste en artikel i Historisk tidskrift om "grönsalt". Där påvisades att historikern Eli F Heckscher misstolkat ett begrepp i ett gammalt brev: grönsaltat fläsk betydde inte som Heckscher menat att fläsket tagit grön färg av åldrat salt, tvärtom handlade det om "nysaltat" fläsk.
-Och om Heckscher som haft hjälp av tjugo doktorander kunde göra ett sånt fel vore det väl inte så farligt om jag misstog mig på någon punkt.
Och så kom det sig att Alf Henrikson tordes börja "peta med" sin svenska, populärt berättade historia.
Medeltiden gick lätt. Urkunderna brann ju opp 1697 så källorna var inte så många ...
Men sedan började det kärva och gick allt tyngre - ända tills han kom till de folkliga berättelserna om Gustav Vasa. Då kom han på att han samlat en del anteckningar om just den sortens historier från helt andra epoker.
Han släppte vad han hade för händer, och efter ett inspirerat arbete kom hans första historiska verk ut. Det blev något helt annat: "Antikens historier" (1959). I pluralis, eftersom han där drog inte historiens långa utvecklingslinjer utan just historier, skrönor, om antikens alla brokiga figurer.
-Efter det gick det lättare med den svenska historien också. Jag blev väl fräckare.

Levande bibliotek. Via tidningslivet i Klara, mycket skrivande och många möten med legendariska författare och journalister kom Alf Henrikson till sin villa i Södra Ängby. Några planer på att skriva sina memoarer har han inte - än.

Historisk korrespondent
Och sedan dess har det bara blivit fler historieböcker: en kinesisk, en bysantinsk, en isländsk, en dansk och en biblisk. Samt en rad andra historiska studier.
Men i botten har han hela tiden förblivit "tidningsman" - ett slags korrespondent i historiens avlägsna provinser, med reporterns sinne för det konkreta, sinnliga och speciella. Finns det inte en risk att den sortens böcker blir mer av kuriosa än av historieskrivning?
-Jovisst! säger han glatt. Men kuriosa i så fall i Linnes mening: ting som är roliga och värda att syssla med.
Intressanta fakta är också vad han sätter högst i journalistiken:
-Det måste vara ledsamt att vara journalist numera. Man får bara upprepa vad andra sagt och ägna sig åt en massa tyckande i stället för grundforskning. Du vet, det där enklaste: vem har mördat vem och hur stavar han.
Poet, historiker, journalist - fast på frågan om vad han helst vill kalla sig svarar han: lexikograf. En som förmedlar "något slags kunskap".
En rad yrkesgrenar som väl sammantaget förutsätter ett sällsynt gott minne?
-Jo, jag har alltid haft ett starkt motoriskt minne, säger han. Inte bildminne så mycket som rabbelminne. För sådär tio år sedan träffade jag en biskop som av intresse kom att förhöra mig lite på Luthers katekes. Jag trodde jag glömt, men det rann ur mig som vatten. Han kunde inte tillnärmelsevis lika mycket ...

Ljus syn på liv och död
Han talar med värme om de tecknare som langa tider följt honom på hans reportage i livet och historien och som inte minst bidragit till att forma vår bild av signaturen H och historikern Henrikson: Björn Berg, Birger Lundquist, signaturen Jac.
De två sistnämnda är nu döda, som så många andra av dem han känt och arbetat med genom livet. "... när man var ung och alla människor levde", kan han säga. Men hans syn på döden förefaller ungefär lika konkret och ljus som hans syn på livet.
-På ett sätt, säger han, dör ju inte människor. De finns kvar ändå. Och döden är inte så handfast som vi tror. Om den inte sker dramatiskt så är övergången ganska mjuk.
Bruksorten Huskvarna, tidningslivet i gamla Klara, legendariska författare och journalister - borde inte Alf Henrikson nu äntligen skriva sina memoarer?
-Det där, svarar han bestämt, har jag sagt nej till. Jag har inte sparat några anteckningar. Och jag törs inte lita på mitt minne ...
Han plirar lite och ser mer och mer ut som något Björn Berg ritat.

x stäng
x huvudsidan


Original av: www.dtek.chalmers.se/~d3mic/h